Vad är det som gör att man verkligen faller för vissa personer, och blir kär, och vad är det som gör att vissa helt plötsligt inte känner så längre, för någon som dem verkligen älskat? Kan riktig kärlek ta slut, på riktigt? Eller finns den alltid där, bara att det inte är rätt tillfälle i livet? Och hur vet man om det är riktig kärlek, och rätt tillfälle, sån kärlek som klarar allt? Så många frågor, så få svar.

Vissa personer verkar som att dem blir kära hur lätt som helst, och andra verkar som att dem har svårt att bli det.
Kärlek hade ju en slags betydelse när man var liten, när man tex var "kär" i sin idol, eller när man "älskade" olika saker som man verkligen tyckte om. Sen när man blev äldre ökade "kärleken", eller det som man lärde sig var kärlek, när man träffade någon man tyckte om, och som man ville dela all kärlek som man har inom sig.
Lycklig kärlek kan ju verkligen få en att känna sig som den lyckligaste på jorden, medan olycklig kärlek kan få en att känna att man inte ens orkar finnas på jorden. Vilken sjuk kraft kärleken faktiskt har.

Usch den här är typ för sorglig. Olycklig kärlek när den är som värst. Ingen av dem ville leva utan den andra, men samtidigt kan dem inte leva tillsammans, det slutar med att dem båda bestämmer sig för att dem inte orkar leva längre, då kan dem vara tillsammans igen för alltid, vilket dem båda egentligen ville.

Och sen finns det, som tur är, lycklig kärlek. När man inte kan sluta le och ingenting kan få en att må dåligt! Att känna sig älskad och att älska någon är verkligen det bästa som finns, den känslan går typ inte att överträffa. Det är troligtvis för att man vet, innerst inne, att man kommer få känna sig lycklig igen som man orkar
när det känns tungt.
Om man bara skulle ge upp skulle man ju aldrig få någon chans att bli lycklig.


Måste ta en till glad låt, den sorgliga var för sorglig. :P

<3